Familj och parrelation grundar sig oftast på människans djupaste behov av närhet, bekräftelse och känslomässig kontakt. När vi väljer vår kärlekspartner och bildar familj gör vi det utifrån en till stor del omedveten önskan om att få det vi inte fått tidigare i livet och helas från brister från tidiga upplevelser. Hur lyckliga vi än har varit under uppväxten finns alltid en kvarlämnad längtan efter samhörighet med en annan. Om man dessutom bär med sig erfarenhet av tidigt trauma eller svåra upplevelser under uppväxten kommer behovet av en bekräftande, förstående partner att bli stort. Och dessa otillfredsställda behov kommer att riktas medvetet eller omedvetet mot kärlekspartnern.
Min erfarenhet av parrelationer är att tidiga otillfredsställda behov aldrig fullt ut kan kompenseras av en kärlekspartner. Snarare finns risken att man upprepar tidigare destruktiva relationsmönster som kan leda till en låsning i relationen.
Det ligger ett stort ansvar hos var och en av oss att bli medvetna om oss själva så att vi kan förklara och få vår partner att förstå våra reaktioner när vi känner oss sårade. Man kan inte räkna med att ens partner ska agera så som vi önskar annars. Det finns många personer som försöker göra sitt bästa men som aldrig lyckas på grund av att de inte fått veta partnerns egentliga behov.
relationskonsulten 