När vi inte kan vara i kontakt och vi känner oss ensamma/övergivna eller avvisade uppstår en viss typ av rädsla som kallas ”Primal panik” (på liv och död) vilken påverkar våra hjärnor. Denna panik skyddar oss från osund isolering och påminner oss att söka stöd och närhet till nära och kära.
Om vi däremot känner oss i känslomässig kontakt, kan vi lättare rent fysiskt vara ensamma och separerade från varandra som vuxna. Vi bär våra nära och kära i våra tankar medan små barn behöver den faktiska fysiska närvaron av vårdnadshavaren. Detta är en källa till styrka för oss. Ju mer vi är i känslomässig kontakt, desto mer självständiga och separerade kan vi vara.
relationskonsulten 